Vi och dom andra

 
Då vi människor blir alltmer rationella och individualiserade i våra postmoderna liv, ökar vårt behov av att definiera oss själva. Eftersom betydelsen av att tillhöra en familj, en släkt eller ett samhälle idag inte är lika stark, blir det allt viktigare att bestämma vem man är och vad man vill. Enda sättet att göra det är att bestämma vad man inte är.

Gruppen bestämmer vem du är

Alla människor har ett behov av att definiera sig själva och att visa att ”Det här är jag!”. Detta är en företeelse som tycks öka, ju mer tiden går. I de allra flesta fall sker denna definiering och identifiering med hjälp av olika grupper i samhället, och det tycks bli allt vanligare att den sociala identiteten får överhanden över den personliga, i vår alltmer individualiserade värld.

Gruppfenomen är ett av socialpsykologins mest intressanta områden, enligt min mening. CH Cooley använder begreppet primärgrupp när han talar om nära relationer som har stor betydelse för individerna som ingår i dem. Vad som är en primärgrupp definieras utifrån vad aktörerna upplever.
Den amerikanske antropologen och sociologen, Erving Goffman studerade samhället ur ett dramaturgiskt perspektiv. Han menade att man kan likna vårt sociala liv vid en teaterpjäs där vi alla är skådespelare som vill göra bästa möjliga intryck på vår publik. Ett centralt begrepp hos Goffman är intryckskontroll (impression management), d.v.s. det sätt på vilket vi försöker kontrollera och styra våra uttryck så att de som iakttar oss ska uppfatta oss så som vi vill bli uppfattade. Vi har även en tendens att idealisera vårt framträdande, att få oss att framstå som lite bättre än vad vi i själva verket är. Påståendet om vår egen strävan efter att framställa oss själva som aningen bättre ligger i linje med den sociala identitetsteorin som hävdar att vår självuppfattning och identitet hänger nära samman med vår grupptillhörighet. Teorins främste förespråkare, Henri Tajfel, antog att vi i och med det faktum att vi oftare har en positiv än en negativ bild av oss själva, tenderar att beskriva vår egen grupp på ett positivt sätt. Även WG Sumners uppdelning av in- och ut-grupper, där vi strävar efter att skilja oss så mycket från ut-gruppen som möjligt, samt den franske sociologen Pierre Bourdieus teori om hur de andra klasserna försöker skilja sig från arbetarklassen på olika sätt, ligger här nära till hands.

Erving Goffman intresserade sig även för hur människor samarbetar i framställningen av olika situationer. Detta samarbete, eller team work, skapar en slags förtrolighet mellan de olika medlemmarna i teamet. Varje medlem har ett val; antingen handlar han enligt de sociala ramar teamet gjort till sina, eller också gör han tvärtemot och ställer till med besvär. Vilken linje han än bestämmer sig för är han likväl en del av teamet. Som tidigare har nämnts hävdar Goffman att alla människor ständigt försöker upprätthålla en viss bild av sig själva inför andra. På samma sätt strävar teammedlemmarna efter att tillsammans upprätthålla den bild av teamet som de vill förmedla till sin ”publik”. Detta gör att teamarbetet är en situation som kräver både tillit till de andra medlemmarna samt ett visst mått av risktagande. Med team avses alla typer av sociala relationer eller grupper. Varje team har sin speciella kodex, sin speciella ram för vad som lämpar sig just här. Men det sker inte bara ett upprätthållande av situationen inom teamet, även över teamgränserna kan ett samarbete för att rädda situationen äga rum. Ett exempel på detta kan vara en middag där den som lagat maten hela tiden ursäktar sig för att den inte är tillräckligt varm, salt, kryddstark etc., medan gästerna överöser personen ifråga med beröm för den utsökta maten. Detta samarbete mellan teamen, eller grupperna, är något som den sociala identitetsteorin helt förbiser. Goffmans grupperspektiv är överhuvudtaget mer åt det regidramatiska hållet, än Tajfels teori om social identitet.




”Vi är såhär! – Inte som de!”

Tajfel, som tidigare nämnts, och Turner utvecklade Festingers teori om social jämförelse och kom fram till att ”... vi bedömer värdet av vår egen grupp genom att jämföra den med andra grupper.” (Helkama m.fl., 2000, s 268). Gynnandet av in-gruppen (den egna gruppen) och diskrimineringen och förtrycket av ut-gruppen (”de andra”) bottnar, som nämnts ovan, i självkänslan. Detta är en mycket viktig, dock ofta bortglömd slutsats, i fråga om mobbing, då den utstötte i själva verket är mycket central i identitetsbyggandet hos dem som mobbar.

Motsättningar mellan grupper kan även verka sammanhållande. Känslan av att, ”Vi är såhär! – Inte som de!”, är en vanlig inställning, men som kan, om det vill sig illa, leda till diskriminering av ut-gruppen. En av de vanligaste orsakerna till motsättningar mellan grupper är någon form av snedfördelning av resurser i samhället. Det kan gälla antingen ekonomiska, kulturella, sociala eller symboliska tillgångar. Exempel på detta är den ständigt pågående konflikten om landområden mellan israeler och palestinier. Uppdelningen överklass – underklass som finns i länder över hela världen är också ett resultat av en orättvis resursfördelning. En annan orsak till konflikter är tendensen att ”uppfinna” skillnader mellan olika grupper. Människor har ju som bekant ett behov av att skilja sig, av att definiera sig själva och den grupp de tillhör. Finns det inte några utmärkande drag som särskiljer två sociala sammanslutningar, hittar man helt enkelt på dem, för att på så sätt enklare definiera sig själv.


Sett ur ett större perspektiv

En tredje, men kanske samtidigt den viktigaste orsaken till gruppmotsättningar är fördomsfullhet och negativa attityder. Vi människor har en tendens att dra slutsatser om andra människors personlighet utifrån deras utseende. Vi tenderar att tillskriva andra personer vissa egenskaper, som ofta är helt tagna ur luften. Extrema exempel på sådana situationer i historien är nazisternas utrotning av judar, handikappade och homosexuella m.fl. under fyrtiotalet; den ständiga diskrimineringen av mörkhyade, asiater och indianer i USA; samt förtrycket av Australiens urinvånare aboriginerna. För att inte tala om mitt eget land, Sverige, där kvinnor och män med exakt samma arbetsuppgifter får olika mycket i sina lönekuvert.

Gustave Le Bon, masspsykologins främste företrädare, skrev 1895 boken ”Massans psykologi”. Le Bon tog sin utgångspunkt i bl.a. de franska revolutionerna. En av hans slutsatser var att då individer går samman i stora folkhopar sjunker deras personliga psykiska nivå och de börjar uppträda ociviliserat. En annan viktig konsekvens är, enligt Le Bon, att människan är anonym i en stor folkmassa, och detta gör att hon inte längre känner eller tar samma ansvar för sina handlingar som då hon vore ensam. Gruppen kan sägas försvaga den personliga identiteten. Le Bon betonar även fenomenet att åsikter och attityder kan smitta i sådana sammanslutningar. Till detta resonemang kan även knytas Tajfels och Turners sociala identitetsteori som, tillämpad på massbeteende, kan visa sig på det sättet att man som gruppmedlem vill vara lojal mot gruppen. Le Bons teorier om massornas påverkbarhet har använts dels inom forskning på området, men även av fascister som Hitler och Mussolini.






Den man är, är det man inte är

William James och George Herbert Mead, två storheter inom socialpsykologin, hävdade att det finns två sidor av jaget; subjektjaget som är den egna uppfattningen av jaget; och objektjaget som innebär att man ser på sig själv ur andra människors synvinkel. Det sistnämnda förutsätter att man har kapacitet att ta någon annans roll och är ett mycket viktigt drag i alla människors socialisation. Med socialisation avses det som framför annat skiljer människan från djuren, det att hon har en kultur, samt att hon överför denna från generation till generation. Människan är ett socialt djur och skulle inte klara sig på egen hand, då hennes instinkthandlingar är mycket få. Hon måste helt enkelt söka sig till andra för att överleva.
Ett redskap i vår socialisation och vårt sociala liv är språket. Alla världens språk är laddade med och signalerar dels olika värden och normer, dels tillhörighet. Men språket skapar även distans mellan t.ex. nationaliteter, etniciteter, generationer, olika klasser och kön. Samtidigt som språket är möjliggörande kan det alltså även vara begränsande, då det kan medföra att man socialt definierar sig till en viss ”kategori” människor och distanserar sig från en annan kategori.

Då vi människor blir alltmer rationella och individualiserade i våra postmoderna liv, ökar vårt behov av att definiera oss själva. Eftersom betydelsen av att tillhöra en familj, en släkt eller ett samhälle idag inte är lika stark, blir det allt viktigare att bestämma vem man är och vad man vill. Enda sättet att göra det är att bestämma vad man inte är.





Tankar om rasism och ”etnicism”


Vetenskapen utan grund

Begreppet ras syftar till att klassificera människor utifrån utseende, till exempel hudfärg. Det har ingen som helst vetenskaplig grund och har alltsedan nazismens fall 1945, kraftigt avfärdats i vetenskapliga kretsar. Trots detta lever föreställningen om att den ”vita rasen” är överlägsen de andra raserna kvar, om än under något beslöjade former. Samtida rasister hänvisar mer till kulturella skillnader än till skillnader på grund av ras, vilket tidigare var fallet. Detta gör att det idag kan vara svårare att se och upptäcka rasismen. Det är ingen, inte många i alla fall, som går med bombar-jacka och armékängor och skriker ”sieg heil” idag. Den rasism, (eller borde den kanske kallas etnicism?), som existerar idag visar sig på ett helt annat sätt. Den finns ibland oss varje dag. Jag skulle vilja påstå att den är institutionaliserad i så gott som alla samhällen i världen.

Rasbegreppet är ett biologistiskt reduktionistiskt begrepp, med vilket menas att man bortser helt och hållet från sociala skillnader, och enbart koncentrerar sig på de biologiska skillnaderna, efter vilka man försöker indela mänskligheten i olika kategorier. Begreppet rasism bygger på rasbegreppet och betyder att man (helt felaktigt) anser att en persons utseende förklarar varför han/hon är eller agerar på ett visst sätt. Även denna föreställning saknar verklighetsförankring; det finns inget samband mellan till exempel hudfärg och intelligensnivå.

Det tål att tilläggas att föreställningarna om den vita rasens överlägsenhet, rotar sig långt tillbaka i tiden, ända till 1400- 1500 talen då vita upptäcktsresanden kom i kontakt med människor från andra kulturer. För att legitimera och rättfärdiga till exempel förtrycket av indianerna i Nordamerika och koloniseringen och slavhandeln i Afrika, likställde man i princip den infödda befolkningen med djur; de var helt enkelt lägre stående varelser som behövde kontrolleras.

Joseph Arthur de Gobineau, även kallad den moderna rasismens fader, har haft stor påverkan på västerlandets människosyn. de Gobineaus indelning av mänskligheten i tre raser; den vita/kaukasiska; den svarta/negroida; samt den gula/mongoloida, har haft stor betydelse för det västerländska inflytandet världen över. de Gobineaus indelning är hierarkisk. Den vita rasen är högst i topp, med fördelaktiga egenskaper som till exempel högre intelligens och bättre moral, till skillnad från den svarta rasen som, enligt de Gobineau, är den lägst stående, med kännetecknande egenskaper som till exempel djuriskhet och känsloinstabilitet.

Upprepade gånger under historien har föreställningen om den vita rasens styrka och överlägesenhet över de andra raserna gjort sig påmind i olika delar av världen. Några exempel är nazisternas systematiska utrotning av judarna mellan 1939 och 1945; apartheidregimen i Sydafrika; fördrivningen och utrotningen av de nordamerikanska indianerna från 1400- talet och ända fram till vår tid då de fortfarande tvingas leva i reservat. Ytterligare exempel är Australiens urinvånare, aboriginerna, som inte fick rösträtt förrän på 1960-talet. Själva ordet ”aborigin” betyder urinvånare, vilket väl säger en hel del om deras tragiska öde. Trots att det är år 2004 tvingas aboriginerna att leva i så kallade ”outbacks”, det vill säga ödsliga ökenområden i Australiens inland, och de utsätts ständigt för olika former av diskriminering. Men jag behöver inte söka mig utomlands för att träffa på dessa typer av diskriminering. En sådan sak som svårigheten för en invandrare att få arbete i Sverige, är ett utmärkt exempel. Det finns massor av välutbildade läkare med utländsk härkomst i vårt avlånga land, som bara väntar på att få sätta igång och arbeta. Men istället för att ta till vara på denna kunskapskälla, låter vi våra redan hårt pressade läkare på de svenska sjukhusen jobba ännu lite mer, så att de tillslut klampar rakt in i den berömda väggen! Läkaryrket är bara ett exempel, bland flera yrkeskategorier, där man inte förvaltar denna kunskap som faktiskt finns hos våra utländska bröder och systrar. Men det är klart, det är ett stort steg att ta. Hittills har man försökt skylla på att ”deras” utländska utbildning inte är likvärdig med vår här hemma i Sverige. ”De” måste först komplettera sin redan så digra utbildning med en som stämmer överens med ”svenska förhållanden”. Så kommer vi återigen på nya ursäkter för att inte beblanda oss. Vart tog solidariteten vägen, som den trevlige medelsvensson pratade så varmt om för bara något decennium sedan? I vår alltmer individualiserade värld fick den tydligen inte plats, eller har jag fel? Finns det rum för fler än Svensson och Johansson i den över hela världen så omtalade ”Svenska Modellen”? Eller får de andra ta nästa tåg...


När den enskildes röst blir till massornas stöveltramp

Michael Wieviorka skriver i kapitlet ”Segregation, discrimination”, i sin bok ”Arenas of Racism”, om hur rasistiska handlingar övergår från individuella till kollektiva aktioner med stöd i politiken. Detta kallas institutionell rasism, och på detta sätt är alltså alla samhällets institutioner, som till exempel polis och sjukvård, präglade av ett rasistiskt synsätt som främjar vissa grupper och förtrycker andra. Sett ur denna synvinkel är rasismen och rasbegreppet i sig något oändligt mycket mer än enbart en förlegad människosyn, det är något som är djupt rotat i vårt samhälle och som enbart kan ruckas på med hjälp av flera människors gemensamma oppositionella handlande.

Till skillnad från rasbegreppet, åsyftar etnicitetsbegreppet inte biologiska skillnader, utan ser till kulturella skillnader mellan grupper. Dessa kan till exempel vara språk, religion, klädsel, gemensam mytisk eller verklig historia och ursprung. Etnicitetsbegreppet förutsätter inte, till skillnad från begreppet ras, en hierarki, utan redovisar endast en rad skillnader mellan grupper. Denna åtskillnad i sig, kan dock skapa starka ”vi-och-de-känslor” i olika etniska grupper, vilket kan få till följd olika föreställningar om ”de andra”.

Hitler och Stalin ville bygga Den Nya Världen, vilken skulle bebos av Den Nya Människan. Trots att de representerade två vitt skilda ideologiska riktningar, hade de både makthavarna förvånansvärt mycket gemensamt. Bara det att en hel rad kommunister faktiskt gick över till nazisternas NSDAP vid tidpunkten för andra världskriget, borde räcka för att få folk att höja på ögonbrynen. De två ledarna representerade egentligen bara olika varianter på samma tema; medan Stalin ville befolka sitt nya rike med starka, effektiva och produktiva arbetare, ville Hitler fylla Tredje Riket med, vad han ansåg vara, perfekta ariska män och kvinnor med starka kroppar och guldlockigt hår. De två männen, (vilka själva var långt ifrån bra representanter för sina så fint ihopsnickrade bilder av den perfekta människan/arbetaren) hade fått en fix idé om den ”perfekta” världen, vilken skulle uppnås kosta vad det kosta ville! Även om det otaliga gånger har hänvisats till den krassa ekonomin i Tyskland och det forna Sovjet vid denna tidpunkt, vill jag ändå påstå att ideologin samt de två karismatiska männen var det avgörande. Man skulle kunna säga att Hitler och Stalin red på den våg av hopplöshet som sköljde över Europa vid seklets början. Mitt i stormen när folket höll på att drunkna i ett djupt och kallt mörker kom dessa två vältaliga män och började prata om att det fanns hopp. Man skulle bygga en ny värld. Det faktum att det var ytterst få som fick plats i denna nya värld, utlämnades helt...

Så vad är då skillnaden på den tidens så fasansfulla dåd, och på samtidens smygrasism och behov av att distansera sig? Ingen egentlig, skulle jag vilja påstå! Ge oss bara en tillräckligt karismatisk ledare och liknande skulle kunna ske igen. Det sker förresten runtom oss hela tiden. Ta till exempel Milosevic och de senaste årens oroligheter i före detta Jugoslavien. Eller den etniska rensningen i Sudan. Vad är skillnaden? Egentligen? Eller är det så att det man inte ser, inte finns...



Tankar om social bakgrund


Det spelar roll!

Att den sociala bakgrunden påverkar våra möjligheter i livet känns, enligt mig, lika självklart som att Förintelsen verkligen har ägt rum. Man kan inte förneka vare sig det ena eller det andra. Det är ett faktum att bakgrunden spelar roll.

I sin artikel ”Social bakgrund styr vikten”, GP 18 mars, 2004, skriver Madeleine Sahlman om sambandet mellan barns vikt och var de är bosatta någonstans. I den studie som förekommer i artikeln är 4731 fjärdeklassare i Göteborg 2000-2001 undersökta. Studien som är från Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus, hade för avsikt att dels se till eventuella samband mellan barns kroppsvikt och deras föräldrars, dels undersöka om det fanns några skillnader beroende på var barnen bodde.

Sambandet mellan barns BMI (Body Mass Index) och deras föräldrars var tydligt; barn med en överviktig förälder löper större risk för att själv drabbas av övervikt. Detta kan, enligt den i artikeln intervjuade överläkaren Staffan Mårild på barnklinikens överviktsenhet, bero dels på det genetiska arvet, dels på familjens livsstil.

Undersökningen visade också att det finns ett tydligt samband mellan barns vikt och var de bor. I de områden där resurserna är begränsade väger också barnen mer. Detta kan förfalla underligt, då de fattiga områdena förr präglades av matbrist. I artikeln menar man att det idag finns ett överskott på mat, men alldeles för liten fysisk aktivitet. Hur kommer det sig då att resurssvaga områden - i det här fallet i Göteborg - dras med en ökande övervikt bland barn? Det kan finnas fler olika orsaker, men en avgörande faktor är, enligt min mening den kraftiga boendesegregationen, som har understötts av Folkhemmet och projekt som till exempel Miljonprogrammet. Det finns otaliga studier om Folkhemmets ideologi, och alla ställer de samma fråga: vem var det till för?

I boken ”Den delade staden” (red. Lena Magnusson, 2001), skriver Irene Molina i kapitel tre om den tidens Sverige som ”... var i behov av att finna det avvikande för att i sin tur kunna definiera normaliteten” (Molina, red. Magnusson, 2001, s 62). På detta sätt byggdes den egna identiteten upp med hjälp av motbilder. Borgerligheten ville tvinga in människor i det som av Folkhemmet definierades som normalt. De som inte var välkomna i denna gemenskap var de socialt marginaliserade eller på andra sätt avvikande personerna i samhället. Man såg till exempel på arbetarna som en lägre stående grupp, som inte var lika ”fin” som borgerligheten själv. Denna uppfattning var oftast omedveten, men likväl närvarande. Den franske sociologen Pierre Bourdieu skulle säga att den var starkt införlivad i dessa människors habitus (en term Bourdieu själv introducerade för att förklara hur något är så starkt införlivat i ens personlighet att man inte längre själv ifrågasätter det).

I ”Den delade staden” frågar man sig om inte den socialt konstruerade gruppen ”invandrare” fyller samma funktion som sekelskiftets arbetarklass. Vi har under de senaste åren bevittnat en övergång från en socio- ekonomisk boendesegregation till en av mer ”rasifierad” karaktär (begrepp hämtat från ”Den delade staden”, kap. 3, och det blir allt tydligare hur vi även idag är beroende av att fastställa det avvikande, eller snarare de avvikande, för att kunna definiera oss själva som ”normala”.

Mellan 1965 och 1974 gjordes en enorm satsning på bostadsbyggande i Sveriges storstäder. Det rådde bostadsbrist och man byggde under kort tid många och billiga bostäder, vilket resulterade i en sorts social boendesegregation. När de boende i det som senare kom att kallas Miljonprogrammets bostäder, fick möjlighet, tenderade de att ge sig av från dessa ”lågstatus- områden”. Ungefär samtidigt med denna satsning skedde en övergång från arbetskraftsinvandring till flyktinginvandring. Den konkurrens som skapades om arbetena vid denna tidpunkt fick till följd att många av dessa invandrare hamnade utanför samhället. Detta har gjort att vi idag har ett samhälle som präglas av både social och etnisk boendesegregation.


Man blir vad man hör av andra att man är

De områden som numer ses som mindre attraktiva, de före detta Miljonprogram –områdena, består till största delen av hyresrätter och bebos av mestadels låginkomsttagare. Då människor med mindre pengar inte är lika starka konsumenter som människor som har det gott ställt, finns det inte lika stor kommersiell verksamhet i dessa områden. På detta sätt skapas det även olika förutsättningar för skolor, förskolor, idrotts- och motionsanläggningar i skilda delar av en stad. Vidare präglas dessa områden av hög arbetslöshet, långtidssjukskrivningar och kriminalitet, som bara ytterligare förstärker denna segregering.

I artikeln ”Social bakgrund styr vikten”, skriver Madeleine Sahlman att barn i socialt svaga grupper äter sämre och rör sig mindre än andra. Detta är en följd dels av den onda cirkel som resurssvaga områden befinner sig i, dels av de attityder, fördomar och föreställningar om ”de andra” som finns i samhället och som förstärker denna nedåtgående spiral. Vi reproducerar dagligen, i interaktionen med varandra, dessa fördomar och föreställningar, vilka yttrar sig på till exempel det sätt att vi väljer att bo i vissa delar av en stad, men inte i andra. Sahlman skriver, som redan har nämnts, att livsstilen spelar avgörande roll för utveckling av övervikt. Det handlar, enligt henne, lika mycket om psykisk hälsa som om att äta rätt och motionera. En annan intressant iakttagelse är hur människor i ”högstatus-områden” ser på de boende i de mindre attraktiva områdena som de enda som är segregerade. Dessa människor ses som problemfaktorer och termen ”segregation”, som inte betyder något annat än ”åtskillnad”, tycks ha förlorat sin innebörd. För visst är det väl så att det inte bara är en grupp, av flera, som är åtskild, utan även de andra...

Av detta resonemang kan man dra följande slutsatser; barn i resurssvaga, och därmed mindre attraktiva områden, har sämre möjligheter i samhället, både socialt och ekonomiskt. De har mindre tillgång till bra skolor och förskolor, samt motionsmöjligheter som till exempel idrottsanläggningar. Dessutom är risken stor för dessa barn att någon av föräldrarna, eller kanske till och med båda, är arbetslösa eller långtidssjukskrivna, vilket präglar familjens, och därmed barnets psykiska välbefinnande, vilket i sin tur påverkar barnets fysiska hälsa. Lägg till detta, att barnet eller familjen i fråga, är flyktingar som tvingats bort från sitt hemland av en eller annan orsak, och nu ska anpassa sig till det svenska samhället, och den nedåtgående spiralen vet ingen gräns. Dessa människor, socialt och etniskt avskilda, ses av samhället, och ser på sig själva som avvikare.

Denna djupt rotade syn har kommit att bli en struktur, inom vars gränser vi alla i samhället agerar. Vi har alla möjligheten att ta oss fram inom strukturen och klättra uppåt på den sociala stegen. Det som skiljer oss åt är hur stor denna möjlighet är.




Tankar om sexism


Makten som inte ifrågasätts

Den tidigare nämnde franske sociologen Pierre Bourdieu intresserade sig ju speciellt för maktfördelningen i samhället, och hur vi återskapar den. Bourdieu talade i termer av kapital som, enligt honom utgör resurser hos var och en. Kapital syftar dels till ekonomiska, dels till kulturella resurser. Exempel på det sistnämnda kan till exempel vara förmågan att föra sig i ”finare” kretsar, eller den verbala eller skriftliga kompetensen hos arbetar- respektive medelklassbarn. I en artikel med rubriken Att erövra Bourdieu, i Kvinnovetenskaplig tidskrift från 1994, skriver Toril Moi att en effekt av symboliskt våld, sett ur Bourdieus synvinkel, är sexuell underordning. ”Det gör att de traditionella relationerna mellan könen formas av en habitus som legitimerar männens makt även för kvinnorna.” (Toril Moi, 1994, s 13). Detta betyder att både män och kvinnor ser könsskillnaderna som något naturligt, något som inte kan ifrågasättas.

Flera feministiska riktningar har försökt förklara ojämlikheterna mellan könen utifrån antingen patriarkatet eller utifrån det kapitalistiska systemet. Den engelske sociologen Sylvia Walby anser att man borde ta hänsyn till en rad olika strukturer, inte bara fokusera på en, för att förklara ojämlikheterna mellan könen. Enligt Walby måste man studera patriarkala förhållanden i hushållsarbetet, lönearbetet, kulturen, sexualiteten, staten och våldet, var för sig och som samspelande faktorer. Dessa sex strukturer verkar, trots att de är relativt självstyrande, kausalt på varandra och kan både förstärka och hindra varandra.
Sylvia Walby menar att vi med våra handlingar dagligen förkroppsligar inte bara patriarkala, utan även rasistiska och kapitalistiska strukturer. Dessa strukturer griper in i varandra, och det är, menar Walby, därför omöjligt att bara koncentrera sig på en av dem.

Med patriarkala förhållanden i hushållsarbetet menar Sylvia Walby det sätt på vilket äkta män eller sambor drar nytta av och kontrollerar kvinnors arbete i hemmet. De patriarkala relationerna i lönearbetet är också av ekonomisk karaktär, då män här tilldelar sig själva de bättre arbetena, och hänvisar kvinnorna till arbeten som inte kräver samma specialkompetens. Mannen ses som den huvudsaklige familjeförsörjaren, medan kvinnan endast är en komplementär arbetskraft.

Patriarkala relationer inom den kulturella sfären pekar på den bild av kvinnan som ett objekt, som skapas och återskapas av religion, media och utbildning. Denna struktur inbegriper även skrivna och oskrivna regler gällande ”manligt” och ”kvinnligt” beteende, samt relationerna mellan könen. Med patriarkala relationer på det sexuella planet menas den påtvingade heterosexualiteten och det hyckleri som förekommer inom denna struktur.

Enligt Walby är staten patriarkal. Den är ett slagfält där de patriarkala makterna alltid vinner i politik och handlande. Staten legitimerar även mäns våld mot kvinnor och bortser metodiskt från sexuella trakasserier och våldtäkt med mera. Sylvia Walby är dock noga med att använda benämningen social struktur om patriarkatet, dels för att avfärda en biologisk determinism och dels för att framhärda att inte alla män är förtryckare samt att alla kvinnor inte är förtryckta.

Sylvia Walby talar om dels ett privat, dels ett offentligt patriarkat. Med det privata patriarkatet menas den struktur där enskilda män kontrollerar och utnyttjar enskilda kvinnor inom hemmets väggar. Dess viktigaste uppgift är att utesluta. Det offentliga patriarkatet är av mer kollektiv karaktär, och använder sig av arbetsmarknad och stat som spelplaner för att legitimera sitt förtryck. Denna form av patriarkatet strävar efter att segregera och diskriminera.

Sylvia Walby skriver i boken, ”Teorier om patriarkatet” (Jónasdóttir, Björk, 2003), att det har skett en övergång från det privata till det offentliga patriarkatet, men därmed inte sagt att den privata skepnaden av patriarkatet har upphört att existera, utan bara att dess offentliga form har blivit mer dominant. Med detta menar Walby att det inom var och en av de sex ovan nämnda strukturerna, har kommit att ske en kollektiv kontroll av kvinnor, istället för som tidigare en individuell.

Jag tycker att Sylvia Walbys strukturmodell för att studera relationerna mellan könen är högst användbar för att komma en bit på vägen mot ett mer jämlikt samhälle. Flera inriktningar inom feminismen angriper endast en struktur och försöker förklara och förändra ojämlikheterna med hjälp av, och utifrån den. Detta sker ofta på bekostnad av de andra strukturerna, då alla dessa hänger samman på ett oskiljaktigt sätt. Patriarkala relationer inom staten kan sägas vara en följd av de föreställningar av kvinnan som återfinns inom de kulturella institutionerna. Staten påverkar i sin tur i allra högsta grad uppbyggnaden av arbetsmarknaden som en patriarkal hierarki och så vidare. På detta sätt anser jag alltså, i linje med Sylvia Walby, att det är nödvändigt att studera samtliga dessa strukturer och inte enbart fokusera på en eller ett par.



Till sist

Jag är inte ett undantag!

Så gott som undantagslöst genom historien har texter som denna, om ojämlikheter i samhället, skrivits av män, sedermera även av kvinnor, med god medelklassbakgrund och (någorlunda) god litterär förmåga. Detta främst för att det är de (vi) som har möjligheten. Då menar jag naturligtvis inte att upphöja medelklassen till någon sorts allvetande, samhällsupplysande amöba som flyter runt i världen och försöker ”frälsa” de obildade! – Även om det naturligtvis finns sådana också... Jag presenterar bara fakta; institutionerna i samhället, vad de än må behandla för ärenden (utbildning är bara ett exempel), är endast till för medelklassen och deras barn! Det är denna klass som sitter inne med alla de koder man behöver för att klara av att till exempel läsa på universitetet. Det är denna klass som har tillgång till, och förstår sig på ”Den dolda läroplanen”.

Jag vill påpeka att jag inte är ett undantag. Jag kan inte identifiera mig med de svarta kvinnorna i Västerlandet, som lider dels ett etniskt, dels ett patriarkalt förtryck. Jag kan inte säga att jag vet hur det känns att komma som flykting till ett nytt land och ha hela sin familj på andra sidan jorden. Skulle jag göra det, skulle jag begå ett fruktansvärt socialt brott.

Den ideella, feministiska sammanslutningen ”Grupp 8”, som fick fäste i Sverige i mitten av sextiotalet, fick en hel del kritik för att de var just medvetna medelklasskvinnor som pratade om arbetarkvinnans frigörelse. Kritiken var, kan jag hålla med om, i viss mån berättigad. Det som förvånade var, varifrån den kom. Det var just arbetarkvinnorna som satte sig emot den nya rörelsen, vilken, enligt vad de tyckte, hade utgett sig för att föra deras, ”de förtrycktas” talan. Även om detta inte alls var avsikten med Grupp 8, är det ändå ett intressant skeende i den svenska feminismens historia. I historien, överhuvudtaget, förresten.

Jag vill med denna text, artikel, utdrag, kalla det vad du vill, endast ge en syn på världen, sån den är idag, sedd med mina ögon. Jag gör inte anspråk på talarstolen för att berätta att jag sitter på ”Den Stora Sanningen”! Dels för att det är så många andra som gör det, dels för att jag inte tror att det existerar någon sådan... Jag har ingen akademisk utbildning att vifta med (visserligen 20p i sociologi...), bara min egen erfarenhet att gå efter. Men om det är något en människa aldrig kan bli fråntagen, oavsett hennes klass, kön eller etnicitet, och som gör henne rikare än något annat, så är det väl just den. Erfarenheten...











e-mail:: kajjza@hotmail.com

add a comment on this article

BMI calculator

John 28.Sep.2007 22:09

Very true.